La passion de Dodin Bouffant (2023)

Att servera någon en omsorgsfullt tillagad middag är det bästa sättet att visa att man älskar någon.

La passion de Dodin Bouffant är ett ljuvligt franskt romantiskt drama i historisk miljö. Filmen handlar om kocken Eugénie som arbetar hos den rike mannen Dodin Bouffant på hans herrgård på den franska landsbygden 1889. Dodin är en livsnjutare och älskar mat som han avnjuter tillsammans med vännerna i en liten herrklubb. Dodin och Eugéne som båda är i övre medelåldern är också ett kärlekspar, han vill gifta sig med henne men hon duckar och vill hellre fortsätta vara hans kock istället för frun i huset. När Egénie får svindel och svimmar inser Dodin att han måste snabba på processen.

Detta är en film för finsmakare då det gäller film och/eller mat. En riktigt ljuvlig anrättning med djupa smaker och lager på lager av psykologi, kärlek och ömsesidig respekt. Det finns knappt några fiender i en film som denna. Det skulle i så fall vara den utländska gästen som för att imponera på Dodin och hans vänner bjuder på en groteskt överdimensionerad middag som tar åtta timmar att äta sig igenom. Nej Dodin, Eugénie och deras vänner behandlar maten och matlagning på samma sätt som varandra med kärlek och finess.

Vi får följa Eugénie och hennes assisterande köksa Violette samt Violettes unga systerdotter Pauline i köket. Inledningen av filmen är mer eller mindre i realtid då Eugénie och hennes hjälpredor tillagar en fantastisk femrätters till herrklubben. Det är "slow film" som drar ner åskådarens tempo och fokuserar oss på en tid då människan levde långsammare.

Just Pauline, den lilla viljestarka flickan på cirka 12 år var min favorit. Det visade sig att hon hade perfekta smaklökar, i alla fall enligt Dodin och Eugénie. Hon var inte central eller ens nödvändig för filmen, men just som den där extra nypan salt över maträtten som får den att blomma ut och förstärka dess smakrikedom adderade hon något till filmen.

Vi pratade om filmen på Specialen om de bästa filmerna från 2023 och då fantiserade vi om att Bio & Bistro Capitol borde ha specialvisning på denna film och servera publiken en avsmakningsmeny med all mat som serveras under filmens gång. Vilken grej! Kan inte någon genomföra denna idé!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Filmen heter också på olika språk "En Doft Av Kärlek", "The Taste of Love" och "Pot au Feu".

Veckans låt

Vi börjar närma oss inspelningen av Specialen om musikåret 1990. Jag gissar att alla fans av podden är spända av förväntning.

The Waterboys släppte sitt allra mesta irländska album detta år. Dess namn är svåruttalat... "Room to roam". 

På den skivan finns två så kallade "crowd pleasers", två ljuvliga kärlekssånger, och jag bjuder på en av dem redan idag. Håll till godo.

Veckans låt är "A man is in love" av The Waterboys.

Are You There God? It's Me, Margaret. (2023)

Are you there God? It's me, Margaret. är en underbar American Independent-film av regissören Kelly Fremon Craig. Filmen är en klassisk coming-of-age comedy-drama och det är en genre som det finns mycket skit i men när det är bra så blir jag lätt såld på filmen. Den landade på tredje plats på min första version av topplista för 2023 års filmer, dvs den lista jag tog med mig till poddningen.

Filmens huvudperson är den 11-åriga Margaret, spelad av Abby Ryder Fortson. Året är 1970 och Margaret och hennes familj bor på Manhattan och hon umgås mycket med farmor som bor nära. En höstdag slår blixten ner då föräldrarna informerar dottern om att familjen ska flytta till en förort någonstans i New Jersey. Margaret står inför avgörande steg in i vuxenvärlden och nu måste hon slitas upp med rötterna från hemmet och kompisarna. Hon anser att detta är orimligt!

Filmen har bra manus, en tajt regi, den är rolig, öm, ibland tänkvärd och den överraskar lite grann då och då eftersom den inte faller i de vanligaste fällorna för en ungdomskomedi. Starkast lyser ändå Rachel McAdams i rollen som Margarets mamma Barbara. Även Benny Safdie som pappan Herb och Kathy Bates som farmodern Sylvia är jättehärliga. Jag har inte sett Kathy Bates så här ljuvlig sedan hennes Miss Sue i The Blind Side. Men bäst är Rachel McAdams, så har jag sagt det två gånger. Hon borde ha fått en nominering till bästa kvinnliga biroll. Jag hade gärna sett henne vinna också för den delen.

Problemen för karaktärerna i en slice-of-life film som denna är sällan så speciellt stora egentligen, men för rollfigurerna som lever sitt liv i sina liv är de förstås mycket större. Filmen beskriver på många sätt något alldagligt men samtidigt något specifikt för just denna familj som ändå känns igen. Jag älskar att hänga med dem och filmen sätter tidsandan suveränt.

Filmen nämner Gud i titeln och javisst, Margaret ber till Gud flera gånger om. Filmen behandlar på ett nyktert och icke fördömande sätt problematiken med religion och hur människan kan förhålla sig till den. Margarets farföräldrar och pappa är judar medan morföräldrarna är hårt kristna vilket givetvis skapar friktion. Mamman har valt att "hoppa av" denna karusell och är ateist. Jag håller på henne.

Härlig film som jag varmt kan rekommendera till de av er som gillar genren med lite otydlig handling och inga stora händelser att tala om egentligen.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Fast Charlie (2023)

Fast Charlie är en gansgterthriller från den amerikanska södern, en "southern neo-noir" kanske. Den gamle silverräven Pierce Brosnan spelar Charlie Swift, en bister och hårdnackad gangster som är consigliere för den lokala maffiabossen Stans. När en ny ung hetsporre gör sitt move för att ta sig upp i hierarkin blir det bökigt.

Charlie är luttrad men han har den gamla skolans moral och etik samt hjärtat på rätt ställe. Hans mest framträdande egenskap är dock en total lojalitet till Stan.

Under det bökiga kommer Marcie, exfrun till ett av gangstrarnas fotfolk i skottgluggen. Kan hon känna till hemlisen som hennes ex tog med sig i graven? Fast Charlie måste samarbeta med Marcie innan allt går överstyr. Spänningen byggs upp under filmen.

Jag gillar att filmen håller sig hela filmen igenom och inte tappar fokus, stajl eller tempo mot slutet som är så vanligt med halvtaskiga filmer. Dessutom gillar jag skådespeleriet överlag. Pierce Brosnan har jag alltid gillat och här gör han ett bra jobb som den erfarne och lite lätt cyniske Charlie.

Marcie spelas förträffligt av Morena Baccarin som vi mest kommer ihåg från en okänd tv-serie som heter

Firefly. Marcie är en tuffing med skinn på näsan och hon backar inte för situationen. Lyckligtvis slipper vi "damsel in distress"-syndromet här. Hennes karaktär här i filmen påminner lite om hennes roll i Firefly och jag faller för henne. Igen.

Den gamle maffiabossen spelas av en rejält gammal James Caan i hans sista film. "Sonny Corleone" från Gudfadern slöt cirkeln på ett fint sätt med denna film.

Detta var en stor överraskning. Jag gillade stämningen i filmen, blev inte besviken mot slutet och gillade att hänga med karaktärerna.

Betyg: 3+/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Shinypodden Special - Toppfilmer 2023, del 2

Specialen i luften med andra delen av toppfilmer från 2023. Niklas, Carl och Jojje är åter på plats.

Under avsnittet kommer vi kora årets film om Specialen får välja. Och det får vi.

Barbenheimer var årets snackis. Barbie har ramlat av racet mot förstaplatsen, men vi har Oppenheimer kvar. Hur ska det gå??

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Veckans låt

Den 5:e april 2002 dog Layne Staley av en överdos på en speedball, en blandning av heroin och kokain.

Enligt ryktet regnade det i Seattle den dagen (något som inte är en högoddsare i och för sig).

Också funnet på internet: "[It']s an old Indian custom … that if it rains, something like that, when somebody dies, if it rains their spirit is set free."

Sjöng Layne om sin egen död ett decennium före sin död? Mycket möjligt för var och varannan låt handlade om missbruk och död. Han ville väl vakna upp från drömmen...

Veckans låt är Alice in Chains "Rain when I die" från deras bästa platta "Dirt" (1992).

För kalenderbitaren: Curt Cobain tog livet av sig åtta år tidigare, den 5:e april 1994.

DogMan (2023)

Luc Bessons senaste film är en mix av genrer och stilar där drama blandas med action och en hel del magisk realism på det. Jag kan tänka mig att filmen är en vattendelare men jag gillade den mycket.

Filmen inleds under natten när polisen stoppar en skåpbil. Chauffören är en vuxen vit man i drag med peruken på sné, läppstiftet smetat och klänningen i oordning. Han är också blodig lite här och där, som om det skvätt. När chauffören knappt svarar på tal och dessutom inte vill öppna bakluckan på skåpbilen blir polisen än mer misstänksamma. När de öppnar dörren hoppar 30-talet hundar ut ur bilen och springer iväg längs gatan. Vad är detta? frågar polisen sig, och vi åskådare frågar oss samma sak.

Chauffören, Douglas (Caleb Landry Jones) låses in i ett förhörsrum på polisstationen och polisen ringer in jourhavande psykolog Evelyn (Jojo T. Gibbs). Det är via Evelyns intervjuer med Douglas vi lär känna honom och hans livsöde. Samt hur det kom sig att han kunde prata med hundarna.

My gosh, detta var något speciellt. En unik film. Jag gillar det mesta som Luc Besson regisserat, i alla fall hans sci-fi och actionfilmer. Detta var delvis nya marker men jag gillade det mycket. Jag kan älska sagor som befinner sig mellan det verkliga och fantasins värld. Besson bjuder också på en rejäl fajt mot slutet, action och pang pang.

Caleb Landry Jones spelar huvudpersonen Douglas och han är nog också den enda skådespelaren jag känner igen. Han är otrolig i denna film. Han bär hela filmen på sina axlar, ger den en gravitas som kändes överraskande. Hans hängivenhet till rollen är central och han ger sin Douglas en blandning av stoiskt lugn, beslutsamhet och sorgsenhet. Men hans Douglas saknar aldrig syfte med det han gör han och vi hejar på honom som man gör ibland. Filmen är allt annat än käck, ett stort vemod omfamnar den från första scenen.

Bra jobbat Luc!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Taylor Swift: The Eras Tour (2023)

"So you and I, we're about to go on a little adventure together. And that adventure is going to span 17 years of music, and it's going to be one era at a time. How does that sound to you?"

Sedan något år tillbaka kallar jag mig stolt en Swiftie. Tyvärr har jag inte biljett till någon av konserterna på Friends Arena i maj... Men andra bäst är denna konsertfilm från den pågående The Eras Tour. Filmen är inspelad under hennes sex konserter långa stopp på So-Fi Stadium, Los Angeles 3-9 augusti 2023.

Som konsertfilm erbjuder denna film inget mer än konserten rakt upp och ner. Inga intervjuer eller "behind the scenes". Eftersom det finns så otroligt mycket intervjuer och annat material med miss Swift tycker jag det är ok. I vanliga fall kan jag gilla att få lite mer "kött på benen" om artisten, men här uppskattar jag renheten i att få uppleva konserten mer eller mindre som den var i konserthallen. Bioversionen av filmen är 3 timmar lång och täcker i princip alla låtar hon spelade. I verkligheten var konserterna oftast över 3 timmar och 20 minuter inklusive snack mellan låtar och annan strötid.

Jag är en sucker för spännande koncept på konserter, som när Neil Young kom in på Cirkus 2003 och gjorde världsdebut av ett vid tiden osläppt album (Greendale). Eller när artister som The Cure, David Bowie och Fish med flera spelar hela album live. Här har vi ett nytt grepp, med eror. Jag gillar idén skarpt.

Taylor delar in konserten i 10 eror eller akter. En akt per album plus en kort nionde akt med två akustiska låtar per konsert där hon överraskar med olika låtar varje kväll, ibland låtar hon aldrig spelat förr till och med. Hon täcker in alla hennes studioalbum förutom debuten "Taylor Swift" från 2006. Jag var först lite undrande varför hon inte tog med det albumet men hon har ju inte spelat in Taylor's Version av det än så jag gissar att hon håller på det lite. Dessutom spelade hon låtar från debutalbumet under den lilla akustiska delen av och till.

Konsertfilmen är lång men samtidigt otroligt underhållande och lätt att titta på. Jag såg dessutom den förlängda versionen "Taylor's Version" som adderar nästan 30 minuter av akustiska låtar (från olika kvällar) efter bioversionens eftertexter var över. Det var som ett extranummer. 

Showen är extraordinär på flera sätt. Scenshowen är givetvis top notch med dans i massor samt scen- och klädbyten mellan varje "era". Bytet mellan eror är extra spännande då albumen (erorna) inte kommer kronologiskt. En underbar överraskning för fansen varje gång. Spektakulärt. 

Men framför allt är Taylors låtskatt makalös och flera låtar växer när de framförs live. Till detta är hennes karisma och humor på scenen omöjlig att undfly, det mesta görs med ett glitter i ögonen. I alla fall tills tonaliteten switchar, då hon blir oskrymptad, som sig bör.

Filmupplevelsen var så lustfylld att jag fick in filmen på min top 10 för 2023 trots att det är lite udda att ha med en konsertfilm på top 10, lite som med dokumentärer. Det blev ett undantag denna gång.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Några lösryckta favoriter från showen:
Act I: Lover - The Man
Act II: Fearless - Love Story
Act III: Evermore - Willow
Act IV: Reputation - Don't Blame Me
Act V: Speak Now - Long Live
Act VI: Red - All Too Well (10 Minute Version)
Act VII: Folklore - Cardigan
Act VIII: 1989 - Shake It Off
Act IX: Acoustic set - You're on Your Own, Kid (solo on piano)
Act X: Midnights - Lavender Haze / Anti-Hero / Midnight Run / Vigilante Shit / Bejeweled / Mastermind / Karma
(ja, jag är väldigt svag för albumet Midnights)

Shinypodden Special - Toppfilmer 2023, del 1

Specialen är tillbaka med de bästa filmerna från 2023. Som vanligt välkomnas gästerna Jojje, Carl och Niklas.

I dagens program snackar vi om våra outliers. Andra avsnittet med alla konsensu-picks med mera kommer om en vecka.

Årets snackis var Barbenheimer, och självklart kommer vi beröra båda filmerna under de två avsnitten.

Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Veckans låt

I researchen inför den annalkande poddningen om albumåret 1990 hamnade jag såklart till slut vid Sinéad O'Connor. Detta år släppte hon sitt andra album I Do Not Want What I Haven't Got. Hennes debut är fortfarande magiskt bra men det får vi ta när vi närmar oss albumåret 1987.

Jag ramlade i vilket fall ner i kaninhålet och har umgåtts med Sinéad en hel del denna vecka. Hon var en otrolig människa, starkare än någon annan jag känner till och en av de argaste. Hon hade en gudabenådad sångröst. Hennes livs historia är lika hjärtskärande som fascinerande. Sinéad RIP.

Ovanligt nog är faktiskt första spåret på albumet bästa låten. Den påminner dessutom mest om materialet på The Lion and the Cobra. Det är musik som bjuder in till uppmärksam lyssning. Hennes ord, hennes musik, hennes röst...

Jag besökte två av hennes konserter under april 1990, på Brighton Centre och London Hammersmith Odeon. Konserterna inleddes med denna låt.

Veckans låt: Sinead O'Connor - Feel so different (1990)

Jag har valt en live-version från en konsertvideo från 1990-turnén. Mycket nöje!